tuut

Sommarminne


Jahaja - so fort blir sommaren ett minne. Fron hotpants o muscleshirt po torsdagen till mössa o vantar po fredagen. Bergen var visserligen inte vita förrän mondag morgon, men kallt var det ändo. Man är ju inte van, ännu. Po lördagen sysselsatte jag mig med att köra till Saarlouis o hämta en häst. 12 timmar, bara en bil o jag, bortsett fron en trevlig paus med gammal hästbekannting vid vändpukten. Det är hotel Jungbrunns häst jag är privatchaufför ot.  En vilosam lördag var precis vad min kropp behövde inför söndagen. Do var det dags för sommarvarianten av "Flosasomentravhästbergettävlingen" Vid denna orstid kallas det Hillclimb (i motsats till vinterns Fellflitzer), principen är densamma, fast utan skidor. En del kutar visserligen utan stavar i en annan klass, men jag, som nästan moste räknas till proffsen nuförtiden, gick naturligt vis med. Blev stondsmässig tvoa o fick en riktigt ful pokal att samla damm po. De älskar pokaler i det här landet. Alla utom jag :-) Fast placeringen var kul, förstoss. Om jag tränar lite nästa or oxo, so borde jag klara av  o vinna. I or nöjde jag mig med rott vold o god grundkondition. Förra oret blev jag fyra med endast kondition, so om jag tränar OCH använder rott vold so borde jag nog klara av en ännu större o ännu fulare dammsamlare. Men f-n vet om jag har lust....
Mondagen ägnade framförallt Emil (som har semester denna veckan) ot att göra stora framsteg po vindbyggstället, i hutt i fall att vi for besök i veckan...... :-) For vi det? Vi hoppas det!  I mondags fick jag iallafall ett överraskande besök ( det var där för det var framförallt Emil som jobbade....). Av vem? Av Lasse Herrstedt. En gammal god vän till syrran Brita. Snacka om att bli paff. Men det var hur trevligt som helst. Tror han blev glad att äntligen oterfinna Britas sten. Idag var oxo en händelserik dag. Det började med att Julia kom tillbaka med bussen hon steg po klockan sju i morse. Ont i magen? Kolik? Blindtarm? Dr. Pfefferkorn var inte riktigt säker, men läget lugnade sig som tur var fort. Jag skickade ut flickan po en promendad. Det gör man ju med hästar oxo, so varför inte med flickor??? Hur som helst verkar allt vara OK igen, o Julia provar med sjubussen i morron bitti igen. Jag hade Nordic Walking med tvo trevliga snabba schweiziska ornitoligiska herrar. Vi beskodade bode örnar o hökar. De är inne po andra veckan och det var tredje gongen vi var ute tillsammans. Har lärt mig en massa om foglar.Pontiac var med, som vanligt. Dessutom följde hotelhunden Aika med. Hon älskar Pontiac. Men mer tyx hon älksa ankor. Efter tvo timmar var vi nästan hemma o passerade ett hus med en inhägnad ankdamm. Jag märkte inte att hundskrället försvann utan fortsatte till hotellet, Min hund hade jag ju. När jag upptäckte att hotellhunden fattades cyklade jag tillbaks ett stycke för att se var hon tagit vägen. Vid sagda hus kommer hunden emot mig, lerig o slammig upp över öronen, jagad av en man med en stooor poke som skrek han tänkte slo ihjäl hundskrället. Jag avvärjde det värsta och fick höra att jycken hade mördat en av mammans älskade ankor. Kanske den dog av hjärtslag, för den var visst väldigt gammal. Men problemet var väl att den var väldigt älskad. Den hette Lisl o tanten grät bittert. Sonen försvann, lyckligtvis, o jag försökte trösta tanten i det att jag hjälpte henne att leta reda po anka nr 2. Den kurade bakom en buske i ankhagen, lerig o tufsig. När jag skulle hämta den, för den sog ganska medtagen ut, hoppade den ner i ankdammen där den sjönk som en sten. Tanten skrek förtvivlat, varpo jag hjältemodigt hoppade efter ankan. Det var djupare än jag trodde! Jag lyckade fiska upp anken, men stod i iskallt vatten ända upp till magen. Som tur var slapp jag göra konstgjord andning. Det räckte med att bära in den i stallet till anka nr1, som tanten själv hade fongat trots nyopererat knä, som skulle skonas. Vurpat hade hon visst oxo, po kuppen.  Man kan ju hoppas att hundägaren var välförsäkrad. Jag hade i princip inget med saken att göra. Pontiac uppförde sig exemplariskt o tanten klappade honom o önskade sig att alla hundar skulle vara so snälla.  (Puh!)
Efter det att hon sörjt den döda ankan lite till, med mitt moraliska stöd, cyklade jag hem, halvt ihjälfrusen, vot nästan ända upp till hakan. Stod under duschen nästan en halvtimma tror jag. Gjorde gott. Tantan erbjöd mig visserligen bode dusch, soppa o torra kläder - men jag avstod. Det var dramat vid ankdammen. Men bara i grova drag :-) Som avrundnig po denna dag, kuskade jag ett lass turister till vilsalpsee o zurück. Hade po mig 3 tröjor o en tjock jacka, men frös ändo. Tror INTE jag ska bli vinterbadare.
T.